Priser är den naturliga mekanism på marknaden som gör att utbud möter efterfrågan. Med andra ord är priset vad som gör att det inte uppstår överskott eller underskott av en viss vara eller tjänst.

Priser ökar och sjunker automatiskt efter människors preferenser. För att ge ett exempel: om en gurka kostar lika mycket som tre tomater är det en uppskattning för våra preferenser mellan dem. Låt oss nu säga att en ny tomat-diet blir jättepopulär som får effekten att vi plötsligt värderar tomater högre så skulle relativpriset mellan dessa två varor behöva ändras för att det inte ska uppstå ett underskott på tomater och ett överskott på gurkor. På kort sikt innebär det att det uppstår vinster för tomatodlare vilket skickar signaler till gurkodlare att börja odla tomater istället. Denna omallokering av resurser sker hela tiden i ekonomin för att anpassa produktionen efter våra preferenser. På lång sikt är det med andra ord konsumenternas preferenser som styr i en marknadsekonomi.

Räntan förklaras ofta som “priset på pengar”, men vad räntan egentligen berättar är för hur stor ersättning är du villig att låna ut pengar? eller för vilken ersättning är du redo att avstå konsumtion idag för framtida konsumtion? Utifrån resonemanget tidigare reflekterar räntan vår gemensamma tidspreferens. Alltså hur mycket vi värderar konsumtion idag jämfört med konsumtion imorgon.

När räntan bestäms på marknaden precis som vilket annat pris som helst fungerar också mekanismerna för marknaden på samma sätt. Alltså när räntan sjunker är det en signal från hushållen att de är villiga att spara och att det därför finns resurser som kan utnyttjas till investeringar av företag och entreprenörer.

Investeringar är projekt som förväntas generera avkastningar i framtiden. Men man ska ha i åtanke att alla investeringar inte genererar lika mycket avkastning, de är inte homogena. Vilka investeringar som realiseras avgörs inte heller av slump. Räntan kan tänkas som en tröskel för hur mycket avkastning ett projekt måste förväntas generera för att hushållen ska föredra dem före möjligheten att använda resurserna till andra saker. Om tröskeln är hög kommer bara de mest lönsamma projekten att startas, om räntan sjunker kommer även mindre lönsamma projekt att sjösättas.

Eftersom räntan fungerar som ett pris kan vi undersöka vad som händer när vi inför prisregleringar. När priser tvingas över marknadsnivån skapas utbudsöverskott, och när priset tvingas under marknadsnivån (ett vanligt exempel är hyresregleringar) så skapas utbudsunderskott (bostadsbrist). Om pengar hade varit en vara som vilken annan som helst så hade en prisreglering haft samma konsekvenser. Vi börjar med att titta på en situation då staten endast reglerar nivån på räntan utan att själva erbjuda kapital. Alltså en situation då penningmängden är konstant. En bestämd ränta under marknadsnivån hade fått fler företag att efterfråga kapital till investeringar som tidigare bedömdes olönsamma. Med en lägre ränta blir det mindre lönsamt att spara så hushållen kommer vara mindre villiga att avvara resurser till investeringar. Mängden resurser som går till investeringar kommer då inte öka utan minska. Detta hade varit situationen ifall staten endast bestämt räntan, i verkligheten kontrollerar staten utbudet av pengar genom riksbanden.

Såvida det inte finns en mekanism för att endast de mest lönsamma projekten får investeringar så kommer vissa av de projekt som egentligen inte är tillräckligt lönsamma att få medel. Och vissa investeringsprojekt som är egentligen är lönsamma skulle inte realiseras på grund av bristen på kapital. Detta innebär alltså en ineffektiv allokering av resurser i ekonomin som på sikt hämmar tillväxten.

Låt oss nu reflektera över det faktum att pengar faktiskt inte är som vilken annan vara som helst. När staten tvingar ner “priset på pengar” så brukar det inte ske på samma sätt som när prisregleringar införs på andra varor. Vanligtvis är en prisreglering en spärr mellan de som bjuder ut en vara och de som efterfrågar den vilket förhindrar handel till för högt eller lågt pris från att ske. Men när det kommer till att bestämma nivån för räntan behöver staten inte ta utbjudarna i beaktande, alltså hushållen, eftersom staten kontrollerar utbudet av pengar och därför kan öka eller minska det på egen hand.

För att få klarhet vad som händer i denna situation behöver vi komma ihåg att det egentligen inte är pengar som behövs för investeringar, du kan inte bygga hus eller maskiner av papperslappar. Pengar är bara värdefullt tack vare att du kan köpa resurser med dem, alltså att pengar är likvidita. Så när företag och entreprenörer ber om kapital för olika investeringsprojekt så är det egentligen resurserna som de kan köpa för pengar som de önskar att hushållen ska avstå från för att de istället ska kunna användas till investeringar. Om staten sätter en reglering på räntan innebär det inte att hushållen kommer erbjuda mer resurser till företagen.

När staten tvingar ner räntan i ekonomin är konvekvensen vanligtvis inte ett utbudsunderskott av pengar till investeringar eftersom staten har kontroll över utbudet av pengar. Men staten har inte möjligheten att skapa resurser till investerarna. Mängden resurser i ekonomin blir inte större av att mängden pengar ökar. Så vad blir de långsiktiga konsekvenserna?

Med det artificiellt låga ränteläget kommer alla projekt som når över denna “tröskel för förväntad avkastning” att realiseras. Massor av projekt som tidigare inte bedömdes som lönsamma kommer nu att göra det. Men eftersom mängden resurser i ekonomin inte har ökat så har de egentligen inte blivit lönsamma i den meningen att hushållen är villiga att avstå från konsumtion av resurser (spara) för att de ska bli av.

Med mer pengar kommer fler att konkurrera om den begränsade mängden resurser i ekonomin, vilket höjer prisnivån på sikt genom inflation. Om alla priser i ekonomin omedelbart anpassat sig till den nya penningmängden så hade det också varit uppenbart att projekten som tidigare inte bedömdes lönsamma inte nu heller har blivit det. Men eftersom inflation sker med en viss fördröjning kommer det inte märkas förrän senare. Företagaren som fick pengar till sin investering kommer med den högre prisnivån inse att det faktiskt inte fanns tillräckligt med tegelstenar och betongplattor för att bygga klart huset, eftersom hushållen inte var benägna att spara för att göra det möjligt. De olönsamma projekten kommer avbrytas, byggen stannar upp och anställda kommer avskedas. Detta måste ske för att allokera om resurserna i ekonomin till mer effektiv användning.

Om det är så att dessa mekanismer inte är oberoende av varandra så är detta en möjlig förklaring till uppkomsten av konjunkturer. När inflationen sprids i samhället samtidigt som centralbanker höjer räntan för att undvika hyperinflation så kommer många av de olönsamma projekten att kollapsa på en gång vilket tvingar samhället in i en lågkonjunktur. Den artificiella högkonjunkturen beror av manipulationen priset på pengar när massor av nya projekt sätts igång. Den följande lågkonjunkturen är sedan den efterföljande konsekvensen och i förlängningen mekanismen vilken genom ekonomin omallokerar resurserna. Vissa kommer härleda lågkonjunkturen till låg efterfrågan i samhället och föreslå expansiv penningpolitik för att “sätta igång ekonomin”. Detta kommer på kort sikt ta ekonomin ur lågkonjunkturen men eftersom det hindrar ekonomins möjlighet att allokera om resurserna till sin mest effektiva användning så kommer det endast hjälpa ekonomin på kort sikt eftersom man då bäddar för nästa lågkonjunktur.

Skicka gärna ett meddelande eller kommentera om det är något jag missat eller om något inte ser korrekt ut i mitt resonemang!